Hur förklarar man längtan?
Allt går på räls, allt känns bra. Eller inte allt, vissa saker vill jag bara inte känna. Vill inte känna efter för det gör för ont. Om två månader är jag på andra sidan jordklotet, helt själv. Jag längtar, men vill ändå att tiden ska gå långsammare. Kommer sakna mina föräldrar, min hund, mina vänner, min gitarr, min säng, min dator, min garderob, min bokhylla, mitt skrivbord, min stereo, min soffa, min tv, mina skor, min Cosmopolitan, mitt liv. Grejen med saknaden, som är så bra, är att efter ett tag avtar den. Nostalgin gör ont, men man accepterar den tillslut för att man måste. Jag är trött på allt som har med Sverige att göra också. Att det aldrig kan bli sommar på riktigt, att alla fina killar man träffar ska vara upptagna, att klubbmusiken består mestadels av house och att träffa på folk man ibland önskar att man aldrig hade träffat. Att jämt känna att man egentligen borde vara någon annanstans. Jag älskar Sverige något innerligt, men jag behöver en paus så att jag kan uppskatta mitt land igen. Har till och med svårt att säga att det är "mitt" land. Jag vill inte ha förändring, men jag behöver den. Eller jo, jag vill ha förändringen också. Jag vill, jag kan och jag ska. 18 september så far jag.
