Nobody knows you when you're down and out

Mösspåtagning idag, tog ca 20 min. Förstod inte riktigt meningen med det, men höjdpunkten var väl att dra in till stan och festa. Vilket jag inte gjorde eftersom att jag måste vara hemma med hunden då båda päronen jobbar sent. Men jag orkar inte ens bry mig, faktiskt.

Jag vill bara gå och lägga mig.

Now you´re just somebody that I used to know

Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
 - Somebody that I used to know av Gotye

Nu är jag trött på att vara kvar i en fas som borde slutat på högstadiet, som det gjorde för alla andra. Somliga kan inte växa upp, men det gjorde jag för länge sedan. Jag är trött på att låta de trampa på mig, och den här gången tänker jag stå upp för mig själv. Saker kan lösas på ett moget sätt, det här är inte ett sådant tillfälle. Det är helt enkelt inte värt det längre, och jag tror att jag inte är den enda som tycker så. Men jag tänker inte fly med svansen mellan benen som ett offer för några andras sociala oförmåga. Jag går därifrån med nacken upprätt, önskar de lycka till i framtiden och känner inte bara hur en tyngd lyfts av mina axlar, utan också att hela världen är min.


London calling

Nu bär det av till underbara London för ca 4 dagars trevligheter! Längtar till Piccadilly Circus, Portobello Road och Starbucks Caramel Frappucino. Kommer bli underbart. Den här gången har jag inte packat med mig mycket alls så att jag kan komma hem med massor av fynd.

Låter när "London Calling" och bandet är The Clash. Youtubea det om ni vågar.

(bild:http://eatyouupspityouout.tumblr.com/)

He doesn't look a thing like Jesus

Dagens outfit: Stickade svarta strumpbyxor, svart linne, stor vit kofta. Mysfaktor, jag vet. Precis vad jag var ute efter. Tråkväder / mysväder, om man vill vara positiv, vilket jag känner för att vara. Lyssnar på The Killers "When you were young" om och om igen och hittar på en ny liten historia till låten varje gång jag hör den.





You sit there in your heartache
Waiting on some beautiful boy
To to save your from your old ways
You play forgiveness
Watch it now- here he comes

He doesn't look a thing like Jesus
But he talks like a gentlemen
Like you imagined when you were young




(Text: http://artists.letssingit.com/the-killers-lyrics-when-you-were-young-kd1lxz3#ixzz1sZuB1yX3
Video: youtube.com)

Lovely

Jag älskar känslan när man fått någonting gjort. Det känns som att en tyngd lyfts av mina axlar och jag känner mig stolt över mig själv. Jag anser att jag har självdisciplin. Därför går det bra för mig i skolan och därför får jag inte nervösa sammanbrott inför andra människor. Oftast inte i alla fall. De gånger det har hänt kan jag räkna på fem fingrar, max. Tror att det är ännu mindre.

Nu har jag spenderat hela dagen (+ den lilla tid jag hade över igår) till att referera ett rättsfall i miljörätt, och det är klart. Feels pretty good.

London om 3 dagar! Känns underbart, trots att jag känner mig en aning orolig över hur det blir där borta när det gäller den sociala biten. Jag misstänker dock att om någon sviker mig så står tusen åter. Kanske inte tusen men åtminstånde...10? Dumt att oroa sig i onödan. Det jag vet är att Londonresan kommer bli rolig, fylld med kulturella upptäcksfärder, roliga människor och fest. Det längtar jag otroligt mycket till, att festa. Känns som att det var ett tag sen...ca 3 veckor i alla fall. Nåväl, det blir det snart ändring på. Feeest.

Jag vill hitta en retro polaroidkamera på en av Londons marknader för ett bra pris. Hoppashoppashoppas.

 (bild:http://bru-bs.tumblr.com/page/4)

(bild: http://love70svintage.blogspot.com/2012/01/im-with-band.html)

 (bild: http://getoveryourselves.tumblr.com/)

 (bild: http://screenmusings.org/AlmostFamousUntitled/pages/AF_1551.htm)

 (bild: http://screenmusings.org/AlmostFamousUntitled/pages/AF_0610u01.htm)

/Märker ni att jag källhänvisar like a pro?
//


We like short-short

Efter att ha lyssnat på lärare som tjatat om källhänvisning och dessutom gått juridikinriktning i tre år så är det först nu som jag fattat att det är olagligt att inte källhänvisa till annans material som man använder sig av. Det är skillnad på låna och stjäla, med andra ord. Därför ska man alltid uppge källan till materialet man använder, t.o.m. i sin blogg som inte en själ (okej en och någon vilsen en) läser. Nu vet folket det.

Jag ska alltid använda mig av konstiga ord. Men det är ju kul.

Känner mig ibland lite schizofren när jag bloggar.

Idag bakade jag citron-vanilj cupcakes. Hade aldrig gjort cupcakes innan i hela mitt liv, och jag kunde inte bli mer nöjd med resultatet. Jag är proffs (eller så äger receptet).

Har inte träffat någon under påsklovet. Gör mig inget, tog en välbehövd paus från omvärlden, rensade ur nostalgiska minnen från mitt rum, behöll de bästa och känner hur en börda lyfts från mina axlar.

Sökte sommarjobb idag. Har redan ett men tänkte testa om jag kunde få ett till.

Kollade tyger till studentklänningen. Ska snart fixa mönstret också. Kommer bli så bra.

London om ca 5 dagar.

Bla. Bla. Bla.

This makes no sense.



En vacker dag, Emma, så kommer jag kidnappa dig hit och tvinga dig att se Almost Famous med mig. Var på din vakt.


Man måste inte vara snygg jämt

Satan i gatan vad utseendefixerade alla ska vara jämt. Let it be. Säger någon som faktiskt inte bryr sig om bad hair days utan inser att man måste gå till skolan ändå. Världen går inte under ifall jag skiter i sminket en dag. Men mjukisbyxor tycker jag att man kan lämna hemma, såvida man inte har idrott. Fjortisstadiet är förbi nu, det räcker. Det är nog det enda jag har en åsikt om, för mjukisbyxor för mig är vad man tar på sig så fort man kommer hem efter en anstängande dag i skolan, då kan man låta jeansen vila på stolsryggen istället. Har man på sig mjukisbyxor i skolan eller på jobbet förlorar de sin mysfaktor. Dekadens.


Livet är en fest

Lyckan som uppstår när man efter flera månader äntligen lämnar in projektarbetet, och bokar Peace & Love med den bästa för i sommar!





True dat.

Bittersweet

Jag känner hur hoppet inom mig växer mer och mer ju närmare deadline för projektarbetet jag kommer. Det kanske är lycka på riktigt.

Har fått en ny syn på kärlek. Inte bättre, inte sämre, bara ny.

Önskar jag kunde göra något för att få mina närmaste att må bra. Men jag får liksom ingen chans att visa att jag finns där, på riktigt. Jag gör vad som helst.

Sen söndagkväll, kom precis på att det är 3 veckor kvar till London. Älskade älskade London.

Fick igår känslan av att jag efter studenten kan göra precis vad fan jag vill, på vilket sätt jag vill.

Mindes en kille från en fest som nämnde Patti Smith i förbigående. Kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.

Osammanhängande, jag vet. Låt det vara.

Jag har svårt för människor som pratar jämt, hela tiden. Ska det vara så svårt att hålla käften? Låt mig kolla på den fucking kvällsfilmen ifred, jag klarar mig utan alla jävla kommentarer och påpekanden, jag kan se själv. Stänger ute oljud. Helt. De blir mummel som även det är irriterande. Pratar man så pass mycket som vissa gör, alltså överdrivet mycket, då ska man träffa en psykolog för då mår man inte bra. Eller hålla käften. Skaffa ett liv, as.

Nu kanske jag borde lägga mig och sova. Ska livet börja på riktigt snart eller? Får fortsätta drömma om sandstränder, städer, vackra pojkar och tidsresande.

"It's all happening"


RSS 2.0