Bittersweet
Jag känner hur hoppet inom mig växer mer och mer ju närmare deadline för projektarbetet jag kommer. Det kanske är lycka på riktigt.
Har fått en ny syn på kärlek. Inte bättre, inte sämre, bara ny.
Önskar jag kunde göra något för att få mina närmaste att må bra. Men jag får liksom ingen chans att visa att jag finns där, på riktigt. Jag gör vad som helst.
Sen söndagkväll, kom precis på att det är 3 veckor kvar till London. Älskade älskade London.
Fick igår känslan av att jag efter studenten kan göra precis vad fan jag vill, på vilket sätt jag vill.
Mindes en kille från en fest som nämnde Patti Smith i förbigående. Kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.
Osammanhängande, jag vet. Låt det vara.
Jag har svårt för människor som pratar jämt, hela tiden. Ska det vara så svårt att hålla käften? Låt mig kolla på den fucking kvällsfilmen ifred, jag klarar mig utan alla jävla kommentarer och påpekanden, jag kan se själv. Stänger ute oljud. Helt. De blir mummel som även det är irriterande. Pratar man så pass mycket som vissa gör, alltså överdrivet mycket, då ska man träffa en psykolog för då mår man inte bra. Eller hålla käften. Skaffa ett liv, as.
Nu kanske jag borde lägga mig och sova. Ska livet börja på riktigt snart eller? Får fortsätta drömma om sandstränder, städer, vackra pojkar och tidsresande.
"It's all happening"
Har fått en ny syn på kärlek. Inte bättre, inte sämre, bara ny.
Önskar jag kunde göra något för att få mina närmaste att må bra. Men jag får liksom ingen chans att visa att jag finns där, på riktigt. Jag gör vad som helst.
Sen söndagkväll, kom precis på att det är 3 veckor kvar till London. Älskade älskade London.
Fick igår känslan av att jag efter studenten kan göra precis vad fan jag vill, på vilket sätt jag vill.
Mindes en kille från en fest som nämnde Patti Smith i förbigående. Kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.
Osammanhängande, jag vet. Låt det vara.
Jag har svårt för människor som pratar jämt, hela tiden. Ska det vara så svårt att hålla käften? Låt mig kolla på den fucking kvällsfilmen ifred, jag klarar mig utan alla jävla kommentarer och påpekanden, jag kan se själv. Stänger ute oljud. Helt. De blir mummel som även det är irriterande. Pratar man så pass mycket som vissa gör, alltså överdrivet mycket, då ska man träffa en psykolog för då mår man inte bra. Eller hålla käften. Skaffa ett liv, as.
Nu kanske jag borde lägga mig och sova. Ska livet börja på riktigt snart eller? Får fortsätta drömma om sandstränder, städer, vackra pojkar och tidsresande.
"It's all happening"
Kommentarer
Trackback
