Äntligen äntligen äntligen!
Just nu känner jag att jag vill skrika ut faktumet att Jag har tagit KÖRKORT! Jag! Och det har inte krävts mindre än blod, svett och tårar av mig, bokstavligen talat. Jag vet inte många saker jag kan jämföra med som gjort mig så otroligt stolt över mig själv. Men nu är det gjort och jag känner att jag kan andas ut.
Någonstans långt inne på insidan planerade jag hur jag skulle tillkännage nyheten, till vilka, i vilken ordning. Mamma först för hon körde mig till uppkörningen och hon var nog den mest nervösa för min skull. Sedan ringde jag pappa och sa det, för han höll tummarna och jag visste att öven han var nervös. De var också bara de två som visste att jag skulle ta körkort. Jag vet inte varför men jag ville inte säga det till någon annan. Det här var något som var mitt. Min kamp, min frihet.
Sedan ringde jag bästa vännen jag känt hela livet, väldigt viktigt att hon fick veta innan någon annan. Det finns ingen vän jag hellre skulle vilja dela min lycka och glädje med. För att ingen annan skulle höra låste jag in mig på toaletten på Espresso House. Efteråt sa jag det till några klasskamrater som jag pluggade med, för jag hade svårt att hålla orden inne. Innan jag lade ut nyheten på facebook så fick Maria veta. Det har varit otroligt svårt att inte säga något till henne eftersom hon är en av de närmaste som jag träffar mest. Och nog blev hon överraskad alltid.
Min stolta mamma skrev nyheten på facebook och hennes vänner och mina släktingar kom med gratulationer. Redan i bilen efter att hon lämnat av mig i stan så ringde hon sin bästa vän.
Det som fattades för att ALLA skulle veta att jag tagit körkort var att Jag lade ut informationen på facebook. Det gjorde jag tillslut, lite sent men vad ska man göra. Snart vet dem alla och jag lyckades chocka dem en efter en.
