Band-Aid

Den här bloggen blev väl lite av en besvikelse. Det var tänkt att den skulle bli en musikblogg så kommer jag med mitt känslosamma skit och skriver ner allt. Vilket jag har en dagbok till, så jag ska inom kort fixa till bloggen (som säkert bara har en besökare: HEJ EMMA!...om hon ens läser hehe). Den ska handla om stil, musik och rock n roll. På riktigt! Sen ska jag fylla den med mina underbara resor och sånt hippedravel! Så take care, snart blir det ändringar här.

För ett år sedan drömde jag helt ärligt talat om att bli rockstjärna. Jag ville verkligen bli sångare/gitarrist i ett band med bara killar, snygga skulle de vara också. Vi skulle repa, turnera och supa skallen av oss tillsammans. Jag skulle ha fans, och den colaste klänningen på Oscarsgalan. Varför jag skulle till Oscarsgalan vet jag inte riktigt, men väl där skulle jag ha en leopardmönstrad klänning med skärning i sidan, höga mördarklackar och rött läppstift. Jag skulle vanligtvis hänga med andra rockstjärnor, typ Nikki Sixx och David Coverdale. Yngre rockstjärnor också givetvis. Fast jag lyssnade mest på 80-tals rock. Livet skulle levas. Men jag levde mer på drömmarna. I verkligheten så hade jag inga vänner som förstod vem jag ville vara, eller vem jag var. "Det är bara en fas" tänkte dem. Jag ville ha en kille som inte ville ha mig. Han representerade allt jag ville på ett sätt. Så därför trodde jag att han skulle vilja ha mig, när jag blev mer insatt i stilen, i den musiken. Jag trodde honom när han sa: "Jag vill fokusera på musiken". Han ville inte ha ett förhållande. Tack och hej för honom. För mig var det flera månaders ältande. Vintern var väldigt dyster. Ett år senare skaffade han flickvän. Hon är blond och söt och de verkar älska varann. Allt jag kunde tänka då var: "Vad trodde jag skulle hända?". Han ville ju inte ha mig.
När jag tillslut släppte taget om hoppet, på riktigtriktigtriktigt, så blev jag förändrad. Jag öppnade mig för nya musikstilar, nya slags killar, nya drömmar. Nej, förresten, jag blev inte förändrad. Jag utvecklades. När jag fyllde 18 blev det det bästa som hänt på en lång tid.

Jag har ändrats på utsidan också. Jag har mindre smink på mig nu, jag vill inte gömma mig bakom en krigsmålning. Jag har inte längre trasiga kläder för jag känner mig inte trasig. Fast det kommer och går, och ibland har jag faktiskt trasiga kläder på mig. Jag gjorde uppror. Jag behövde det för att slå mig fri på ett sätt. När jag fick chansen att vara vild så tog jag den med glädje.

Mycket hos mig har förändrats, eller utvecklats. Fast den som mest känt av det är nog jag själv. Jag har mognat, växt. Jag har lärt känna mig själv. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Jag vill leva livet, men nu så vill jag leva mitt liv och inte ett drömliv. Fast mitt liv är ju mitt drömliv. Rebellen i mig finns givetvis kvar, men hon har inte lika mycket makt över mig som förra året. Hon har lugnat ner sig lite.

Men så finns det ju tider ibland då jag vill vara riktig triktigt vild. Jag vill dansa hela natten, kyssa en främling, göra något dumt. Och ibland får rebellen i mig som hon vill, för det förtjänar hon. Hon hjälpte mig att skapa mig. En identitet. Fast den är ju inte färdigbyggd heller. Inte ens på långa vägar.

Det jag försöker säga med det här inlägget är nog att jag aldrig mer vill ge mig hän till en kille som inte vill ha mig. Aldrig aldrig.

Att släppa loss är ibland det bästa man kan göra. Livet är för kort. Men var samtidigt dig själv, så att du lever ditt liv och ingen annans. Släpp taget och njut av åkturen!