Han är så fin så
Det tog mig cirka 24 timmat att ta mig ut den kärlekssvacka jag omedvetet hamnade i. Men som vanligt får man ett litet ärr så att man minns varenda brutet löfte. Det är inte så farligt, jag har större ärr än detta. Det gäller som vanligt att gå vidare. Allt handlar om acceptans och att gå vidare. Men istället för att den här gången göra en tvär vänstersväng gjorde jag ett hopp istället. Man gör vad som krävs för att inte köra i diket, eller hur?
Jag kan inte sluta titta på honom och jag hoppas lite desperat att han inte vet. Jag hoppas att han inte vet hur fin han är eller hur fin jag tycker att han är. Jag hoppas att de där minimala stunderna då våra blickar möts betyder att han ser något vackert hos mig också. Jag behöver någon som ser det; att jag har något fint i mig med. På senaste tiden har jag inte visat mina godaste sidor. Jag har valt styrka istället. Varför tror jag att jag måste välja?
