Band-Aid

Igår var jag på årets första studentskiva. Hade kul mitt i förvirringen. Förvirring, det är något jag känner ofta nuförtiden. Man vet vad man vill, men ändå inte. Snart snart snart är jag fri. Fri från det jävla projektarbetet, fri från mycket. Idag var en kass dag, måste jag faktiskt erkänna. Igår var jag stark, igår var jag lycklig. Eller något i den stilen. Men idag sjönk jag långt på kort tid.

Det är för sent för att prata allvar. Det är i sådana här stunder som man istället slänger sig på sängen och lyssnar på hårdrock, helst Guns n' Roses's "Appetite for destruction" skiva. Jupp, det får en verkligen att må bättre. Fest.

Låt oss nu bli positiva och anamma hippie-tänket: Peace & Love.

Det tog mig cirka 24 timmat att ta mig ut den kärlekssvacka jag omedvetet hamnade i. Men som vanligt får man ett litet ärr så att man minns varenda brutet löfte. Det är inte så farligt, jag har större ärr än detta. Det gäller som vanligt att gå vidare. Allt handlar om acceptans och att gå vidare. Men istället för att den här gången göra en tvär vänstersväng gjorde jag ett hopp istället. Man gör vad som krävs för att inte köra i diket, eller hur?

Jag kan inte sluta titta på honom och jag hoppas lite desperat att han inte vet. Jag hoppas att han inte vet hur fin han är eller hur fin jag tycker att han är. Jag hoppas att de där minimala stunderna då våra blickar möts betyder att han ser något vackert hos mig också. Jag behöver någon som ser det; att jag har något fint i mig med. På senaste tiden har jag inte visat mina godaste sidor. Jag har valt styrka istället. Varför tror jag att jag måste välja?

Just nu känner jag att jag vill skrika ut faktumet att Jag har tagit KÖRKORT! Jag! Och det har inte krävts mindre än blod, svett och tårar av mig, bokstavligen talat. Jag vet inte många saker jag kan jämföra med som gjort mig så otroligt stolt över mig själv. Men nu är det gjort och jag känner att jag kan andas ut.

Någonstans långt inne på insidan planerade jag hur jag skulle tillkännage nyheten, till vilka, i vilken ordning. Mamma först för hon körde mig till uppkörningen och hon var nog den mest nervösa för min skull. Sedan ringde jag pappa och sa det, för han höll tummarna och jag visste att öven han var nervös. De var också bara de två som visste att jag skulle ta körkort. Jag vet inte varför men jag ville inte säga det till någon annan. Det här var något som var mitt. Min kamp, min frihet.

Sedan ringde jag bästa vännen jag känt hela livet, väldigt viktigt att hon fick veta innan någon annan. Det finns ingen vän jag hellre skulle vilja dela min lycka och glädje med. För att ingen annan skulle höra låste jag in mig på toaletten på Espresso House. Efteråt sa jag det till några klasskamrater som jag pluggade med, för jag hade svårt att hålla orden inne. Innan jag lade ut nyheten på facebook så fick Maria veta. Det har varit otroligt svårt att inte säga något till henne eftersom hon är en av de närmaste som jag träffar mest. Och nog blev hon överraskad alltid.

Min stolta mamma skrev nyheten på facebook och hennes vänner och mina släktingar kom med gratulationer. Redan i bilen efter att hon lämnat av mig i stan så ringde hon sin bästa vän.

Det som fattades för att ALLA skulle veta att jag tagit körkort var att Jag lade ut informationen på facebook. Det gjorde jag tillslut, lite sent men vad ska man göra. Snart vet dem alla och jag lyckades chocka dem en efter en.

I quit my party-smoking habit on New Year's Eve, that was a month ago. But right now things feel pretty shitty and I wouldn't mind to inhale a whole pack of cigarettes at once. Though I'm not sure if it would ease my mind. Maybe for the moment, and that's all I'm hoping for really. I'll just have to see how I feel about it tommorrow.