Bittersweet

Jag känner hur hoppet inom mig växer mer och mer ju närmare deadline för projektarbetet jag kommer. Det kanske är lycka på riktigt.

Har fått en ny syn på kärlek. Inte bättre, inte sämre, bara ny.

Önskar jag kunde göra något för att få mina närmaste att må bra. Men jag får liksom ingen chans att visa att jag finns där, på riktigt. Jag gör vad som helst.

Sen söndagkväll, kom precis på att det är 3 veckor kvar till London. Älskade älskade London.

Fick igår känslan av att jag efter studenten kan göra precis vad fan jag vill, på vilket sätt jag vill.

Mindes en kille från en fest som nämnde Patti Smith i förbigående. Kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.

Osammanhängande, jag vet. Låt det vara.

Jag har svårt för människor som pratar jämt, hela tiden. Ska det vara så svårt att hålla käften? Låt mig kolla på den fucking kvällsfilmen ifred, jag klarar mig utan alla jävla kommentarer och påpekanden, jag kan se själv. Stänger ute oljud. Helt. De blir mummel som även det är irriterande. Pratar man så pass mycket som vissa gör, alltså överdrivet mycket, då ska man träffa en psykolog för då mår man inte bra. Eller hålla käften. Skaffa ett liv, as.

Nu kanske jag borde lägga mig och sova. Ska livet börja på riktigt snart eller? Får fortsätta drömma om sandstränder, städer, vackra pojkar och tidsresande.

"It's all happening"


Jo men visst

Igår var jag på årets första studentskiva. Hade kul mitt i förvirringen. Förvirring, det är något jag känner ofta nuförtiden. Man vet vad man vill, men ändå inte. Snart snart snart är jag fri. Fri från det jävla projektarbetet, fri från mycket. Idag var en kass dag, måste jag faktiskt erkänna. Igår var jag stark, igår var jag lycklig. Eller något i den stilen. Men idag sjönk jag långt på kort tid.

Det är för sent för att prata allvar. Det är i sådana här stunder som man istället slänger sig på sängen och lyssnar på hårdrock, helst Guns n' Roses's "Appetite for destruction" skiva. Jupp, det får en verkligen att må bättre. Fest.

Låt oss nu bli positiva och anamma hippie-tänket: Peace & Love.


Han är så fin så

Det tog mig cirka 24 timmat att ta mig ut den kärlekssvacka jag omedvetet hamnade i. Men som vanligt får man ett litet ärr så att man minns varenda brutet löfte. Det är inte så farligt, jag har större ärr än detta. Det gäller som vanligt att gå vidare. Allt handlar om acceptans och att gå vidare. Men istället för att den här gången göra en tvär vänstersväng gjorde jag ett hopp istället. Man gör vad som krävs för att inte köra i diket, eller hur?

Jag kan inte sluta titta på honom och jag hoppas lite desperat att han inte vet. Jag hoppas att han inte vet hur fin han är eller hur fin jag tycker att han är. Jag hoppas att de där minimala stunderna då våra blickar möts betyder att han ser något vackert hos mig också. Jag behöver någon som ser det; att jag har något fint i mig med. På senaste tiden har jag inte visat mina godaste sidor. Jag har valt styrka istället. Varför tror jag att jag måste välja?


Ha tålamod...

Den här bloggen blev väl lite av en besvikelse. Det var tänkt att den skulle bli en musikblogg så kommer jag med mitt känslosamma skit och skriver ner allt. Vilket jag har en dagbok till, så jag ska inom kort fixa till bloggen (som säkert bara har en besökare: HEJ EMMA!...om hon ens läser hehe). Den ska handla om stil, musik och rock n roll. På riktigt! Sen ska jag fylla den med mina underbara resor och sånt hippedravel! Så take care, snart blir det ändringar här.

Take a ride on the wild side

För ett år sedan drömde jag helt ärligt talat om att bli rockstjärna. Jag ville verkligen bli sångare/gitarrist i ett band med bara killar, snygga skulle de vara också. Vi skulle repa, turnera och supa skallen av oss tillsammans. Jag skulle ha fans, och den colaste klänningen på Oscarsgalan. Varför jag skulle till Oscarsgalan vet jag inte riktigt, men väl där skulle jag ha en leopardmönstrad klänning med skärning i sidan, höga mördarklackar och rött läppstift. Jag skulle vanligtvis hänga med andra rockstjärnor, typ Nikki Sixx och David Coverdale. Yngre rockstjärnor också givetvis. Fast jag lyssnade mest på 80-tals rock. Livet skulle levas. Men jag levde mer på drömmarna. I verkligheten så hade jag inga vänner som förstod vem jag ville vara, eller vem jag var. "Det är bara en fas" tänkte dem. Jag ville ha en kille som inte ville ha mig. Han representerade allt jag ville på ett sätt. Så därför trodde jag att han skulle vilja ha mig, när jag blev mer insatt i stilen, i den musiken. Jag trodde honom när han sa: "Jag vill fokusera på musiken". Han ville inte ha ett förhållande. Tack och hej för honom. För mig var det flera månaders ältande. Vintern var väldigt dyster. Ett år senare skaffade han flickvän. Hon är blond och söt och de verkar älska varann. Allt jag kunde tänka då var: "Vad trodde jag skulle hända?". Han ville ju inte ha mig.
När jag tillslut släppte taget om hoppet, på riktigtriktigtriktigt, så blev jag förändrad. Jag öppnade mig för nya musikstilar, nya slags killar, nya drömmar. Nej, förresten, jag blev inte förändrad. Jag utvecklades. När jag fyllde 18 blev det det bästa som hänt på en lång tid.

Jag har ändrats på utsidan också. Jag har mindre smink på mig nu, jag vill inte gömma mig bakom en krigsmålning. Jag har inte längre trasiga kläder för jag känner mig inte trasig. Fast det kommer och går, och ibland har jag faktiskt trasiga kläder på mig. Jag gjorde uppror. Jag behövde det för att slå mig fri på ett sätt. När jag fick chansen att vara vild så tog jag den med glädje.

Mycket hos mig har förändrats, eller utvecklats. Fast den som mest känt av det är nog jag själv. Jag har mognat, växt. Jag har lärt känna mig själv. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Jag vill leva livet, men nu så vill jag leva mitt liv och inte ett drömliv. Fast mitt liv är ju mitt drömliv. Rebellen i mig finns givetvis kvar, men hon har inte lika mycket makt över mig som förra året. Hon har lugnat ner sig lite.

Men så finns det ju tider ibland då jag vill vara riktig triktigt vild. Jag vill dansa hela natten, kyssa en främling, göra något dumt. Och ibland får rebellen i mig som hon vill, för det förtjänar hon. Hon hjälpte mig att skapa mig. En identitet. Fast den är ju inte färdigbyggd heller. Inte ens på långa vägar.

Det jag försöker säga med det här inlägget är nog att jag aldrig mer vill ge mig hän till en kille som inte vill ha mig. Aldrig aldrig.

Att släppa loss är ibland det bästa man kan göra. Livet är för kort. Men var samtidigt dig själv, så att du lever ditt liv och ingen annans. Släpp taget och njut av åkturen!


Äntligen äntligen äntligen!

Just nu känner jag att jag vill skrika ut faktumet att Jag har tagit KÖRKORT! Jag! Och det har inte krävts mindre än blod, svett och tårar av mig, bokstavligen talat. Jag vet inte många saker jag kan jämföra med som gjort mig så otroligt stolt över mig själv. Men nu är det gjort och jag känner att jag kan andas ut.

Någonstans långt inne på insidan planerade jag hur jag skulle tillkännage nyheten, till vilka, i vilken ordning. Mamma först för hon körde mig till uppkörningen och hon var nog den mest nervösa för min skull. Sedan ringde jag pappa och sa det, för han höll tummarna och jag visste att öven han var nervös. De var också bara de två som visste att jag skulle ta körkort. Jag vet inte varför men jag ville inte säga det till någon annan. Det här var något som var mitt. Min kamp, min frihet.

Sedan ringde jag bästa vännen jag känt hela livet, väldigt viktigt att hon fick veta innan någon annan. Det finns ingen vän jag hellre skulle vilja dela min lycka och glädje med. För att ingen annan skulle höra låste jag in mig på toaletten på Espresso House. Efteråt sa jag det till några klasskamrater som jag pluggade med, för jag hade svårt att hålla orden inne. Innan jag lade ut nyheten på facebook så fick Maria veta. Det har varit otroligt svårt att inte säga något till henne eftersom hon är en av de närmaste som jag träffar mest. Och nog blev hon överraskad alltid.

Min stolta mamma skrev nyheten på facebook och hennes vänner och mina släktingar kom med gratulationer. Redan i bilen efter att hon lämnat av mig i stan så ringde hon sin bästa vän.

Det som fattades för att ALLA skulle veta att jag tagit körkort var att Jag lade ut informationen på facebook. Det gjorde jag tillslut, lite sent men vad ska man göra. Snart vet dem alla och jag lyckades chocka dem en efter en.


En kopp kärlek

Lyssnar på The Sounds och Håkan Hellström. När blev jag så svensk? Jag antar att jag kom på att musiken är så fin. Rihanna's musik är inte poesi i mina öron såsom Håkans är. Fast jag gillar faktiskt "Man down", mest på grund av att den spelades när jag var i Paris i somras och då fick jag genast känslan av att jag var utomlands. Den känslan gillar jag. Fast det var många känslor som jag gärna lämnat där. Men jag är glad att jag inte gjorde det ändå, för nu kan jag fortfarande vara fri när jag kommer dit.

Jag gillar faktumet att jag börjar kl. 16.15 imorgon. Och att det är semmeldagen, eller som det heter; fettisdagen. Se upp alla anorektiker! Ibland kan jag inte behärska mig. Att jag ska vara barnvakt åt en söt liten unge är också ett kul faktum. Och att jag har körlektion med en kompetent körskolelärare. Det blir en bra dag.

Om fyra dagar är det sportlov. Trots att jag varit borta från skolan så blir det skönt att vara ledig på riktigt. För nu har jag ju inte varit ledig, jag har varit sjuk. Och mått piss. Men på lovet mår jag förhoppningsvis bra. Förhoppningsvis så kan jag då sova en hel natt utan att vakna mitt i natten hostandes i en timme.

Ofta slår tanken mig; vilka fina underbara föräldrar jag har. Eller fin familj, för jag räknar in min hund, faktiskt. Pappa som alltid är helt på min sida. Mamma som får mig att se saker ur bredare perspektiv. Zack som inte säger någonting utan bara finns till, finns där. Det är så det ska vara. Och förhoppningsvis håller det i sig, ta i trä. Det är inte alltid en dans på rosor. Men det är väl inget annat heller för den delen.

Jag antar att det här är en musik/känsloblogg. Men jag gillar inte kategoriseringar, så låt oss säga att det är en blogg med potential. Helt enkelt.

Skenet bedrar

Vad skulle vi annars göra?

"Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det.
Och be aldrig mer om ursäkt
för sakerna du aldrig gjorde.

Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort."

Jag tror att på ett sätt förstår jag hur du känner, men på många sätt inte. Jag önskar att jag fick chansen att förstå bättre, men tills du ger mig den så tänker jag göra det bästa av situationen helt enkelt. Jag skriver här för på alla andra sätt är du på något vis frånvarande. Så jag skriver inte direkt till dig utan jag skriver mer om dig. Jag vill berätta så mycket för dig. Jag vill tro att du vill berätta massa för mig. Kan vi inte bara träffas och säga allt vi inte sagt? Jag vet att du tycker att du är världens sämsta vän just nu, men det stämmer inte. Trots din frånvaro så är du min bästa och finaste. Förstå det. Vad du än gör så kommer jag att finnas här för dig och vad du än går igenom så kommer jag stå vid slutet av din jobbiga resa och välkomna dig till det ljuva livet. Du behöver inte ens göra något, jag står vid din sida. Förstå det. Du blir inte av med mig så lätt.

No I don't breakeven

I've been sick since last Tuesday and let me tell you; it sucks. I think it's the flu. I've had all the symptoms in the book; fever, cough, headache, soar throut, stomachache, flem, vomit. I know it sounds disgusting, but it's the reality of it, I'm just trying to be honest. When I feel like shit (those moments I have all the symptoms at once) I really don't care about things like homeworks or getting fit for beach 2012. I just want to get well as soon as possible.

The most irritating thing is that I get so emotional when I get sick. So it's harder for me to shake things off, things that make me feel sad.

Somtimes I wonder if the world is divided into two categories; givers and takers. In that case, I'd be a giver. I feel like I give a lot, but I recieve...less than half. I might seem a bit...full of myself or something but that's how I feel. I am not full of myself. When I love somebody, often a friend, I want that friend to know how much he/she means to me. But as I said, I don't get much in return.

I've recently ended three friendships, more or less. Friendships that I've valued. But since those friends didn't value me, I couldn't be friends with them anymore. They were takers. And I'm fed up with them. I've also noticed that takers are very self-centered. I've tried for a long time to get some of those persons back in my life but...I've realized that it's time to let them go.

"I need a new crowd"

Yeah yeah yeah

"Show them that they can't hurt you or make you sad"


Kvällens sista cigarett

I quit my party-smoking habit on New Year's Eve, that was a month ago. But right now things feel pretty shitty and I wouldn't mind to inhale a whole pack of cigarettes at once. Though I'm not sure if it would ease my mind. Maybe for the moment, and that's all I'm hoping for really. I'll just have to see how I feel about it tommorrow.


Picking up the pieces just like I've done so many times before

Sometimes I feel so stupid. Why do I always have to be so straightforward? I really wish I hadn't given a certain somebody my phone number because I should have known that he wasn't going to use it. Awkward and stupid. And so I left some pieces of myself behind, but this morning, another certain somebody made me go back and pick up those pieces. I knew I had to do it sooner or later, but I thought I would do it on my own initiative. This time though, I felt forced to do it by an unknown power from deep within me, of from this certain somebody. I don't know. If this is what the word "Hi" does to me, imagine what three little words will do. Still, I'm starting to think that those words are some kind of a myth, or maybe something that isn't meant for me.

 Pic from weheartit.com

Jag tror mitt hjärta blöder

"Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv"

Sometimes I regret my decision of this being a blog written in English, because there are some things that can only be explained in Swedish. But since I don't have that many readers I guess it doesn't matter. I'll write most blogs in English and some in Swedish, and that's just something you have to deal with.

I opened my heart to Veronica Maggio when I was about 13 years old. My mom turned up the volume on the stereo in our car and said: "This is your song, you're never pleased with what's been given to you!", and then she smiled. That was the song "Nöjd?". Later, when I was 15 years old, I played the song "Måndagsbarn" over and over again. But my heart heart really melted the summer of 2011, when "Jag kommer" and "Välkommen in" was frequently played at the radio stations. Then I started to listen to all of her previous albums. And when the song "Satan i gatan" became a hit, I could relate to it in an instant.

But right now my heart is bleedning. It's a bittersweet feeling that I just have to feel, because now I know that I shouldn't put up with all the bullshit that is being given to me. I deserve better, honestly. But hey...no hard feelings.

"Letar mig ut
Blinkande ljus
Andas, andas allting snurrar runt"


"You must be the mermaid who took Neptune for a ride"



 



 Pictures: weheartit.com

Elvis Presley

I just noticed that Elvis Presley would have turned 76 years today if he was still alive. So congrats to The King who in his youth looked too darn good!

Devil in disguise? I think not. But maybe the thousands of girls who pined for him wouldn't agree with me.

The King has left the building.

2012

It's a new year and I felt that my blog wasn't really going anywhere, so I've deleted the old blognotes, which where a bit too unhappy for my taste. This blog is going to be more happy, unpersonal (because no one really cares about what I ate for breakfast) and this time I'm going to write in english!

So be prepared for lots of pictures, quotes, music and thoughts. It's going to be LEGEN...wait for it...DARY!

 Picture: google.com

Nyare inlägg
RSS 2.0